Long time

Katterna har nu fått fira sin första jul i sta’n – vilket de tycker har varit toppen! Fri tillgång till balkongen så de kan sitta och titta på fåglarna i trädet utanför nätet som vi satt upp så de inte ska bli frestade att ges ig ut på äventyr.

De har verkligen stort utbyte av varandra – busar som bara den. Simon har blivit en riktig myskatt, så fort man sitter i soffan så vill han ligga jättenära och gärna bli kliad men även utan uppmuntran så kan ha ligga kvar en hel långfilm om tillfälle ges. Men, det ska vara på hans villkor, han går fortfarande inte med på att bli buren eller sådana hemskheter som att få klorna klippta. Men – det kanske kommer det också, trodde ju aldrig att han skulle bli så tillgiven som han är nu.

Söndagsrally….

Har försökt ta bilder på klappjakten som försiggår just nu – men det blir bara suddigt för det går undan. Så – ytterligare ett bildlöst inlägg. Allt gick bra med kastreringen – och inga överraskningar som att han faktiskt är tjej eller så. De fick leva skilda åt det första dygnet, så han inte skulle stimma runt alltför mycket. Ledde givetvis till en del jam och tassfighter genom hönsnätet i dörren.

Simon har blivit oerhört mycket mer social och gosig, även om han fortfarande tvekar och drar sig undan ibland. De senaste dagarna har han börjat ‘råka’ stryka sig mot benen, och tar tacksamt emot klappar och kli bakom öronen även om det är i farten. Förut blev han rädd och drog sig undan om man inte var väldigt lugn och försiktig när man närmade sig honom. Att sitta i knät är fortfarande ingen hit, men att ligga tätt intill och spinna så det dånar är helt OK. Roligast är när han lägger sig platt på rygg med framtassarna uppsträckta – sträcker och njuter till max. 

Signe har återupptagit sitt apporterande – hon har nog en liten hund inom sig. Den första tiden med ny kompis var hon inte det minsta intresserad av det vilket vi tyckte var lite trist – nu har hon börjat igen men bara med sin absoluta favoritleksak, fjädervippan! Hon ser oerhört nöjd och mallig ut när hon kommer dragandes med den, dags att leka och när hon fått fatt i det vill hon bära omkring den ett tag innan vi får låna den igen.

Long time….

Nu har det varit stiltje här ett tag – men Simon och Signe är det full fart på. Förra helgen var vi ut till sommarstället för första gången – med tillhörande bilåkning. De delar en stor transportbur och det gick hur bra som helst – när vi väl hade fått tag i Simon och fått in honom i buren vill säga….. Han var inte helt övertygad om att det var en bra idé att bli instoppad där igen, trots att Signe tappert väntade inne i buren. Snabb och smidig som han är så lyckades han smita ur första gången. När vi skulle åka hem bestämde Erik sig för att pröva det välkända ‘nackskinnsgreppet’ – ett bestämt tag om nackskinnet (utan att lyfta honom i det) och vips blev han lugn som en filbunke och det var inga problem alls. Signe är likadan – undrar om det beror på att de har ett minne av att mamman har burit dem i nackskinnet?

Nu på torsdag är det dagen K för Simon – K som i kastrering. Gissar att han kanske inte direkt kommer att jubla över det – men han kommer att komma hem lika cool som Signe, dvs tatuerad i örat så lite bonus också.

Igår och idag har Simon kommit på en ny sport – vi kan kalla den ‘sprid ut maten så mycket du bara kan och låtsas se’n att du måste jaga den’. Torrfodret har rullat runt i köket en del, vi stoppar tillbaka i matskålen och han fiskar upp det igen. Vi tror att han hoppas på att hitta några dolda godbitar längst ned i skålen – men icke :-). Förhoppningsvis kommer han snart att inse det fruktlösa i sina försök att gräva sig fram till något bättre och återgå till att äta maten uppifrån och ner.

Det rullar på

Signe och Simon har verkligen blivit kompisar, de leker och busar. Ibland blir det lite hårda tag, men det verkar fortfarande handla om lek. De fräser inte och när de släpper taget så är det ingen av dem som springer iväg utan de håller sig fortfarande nära varandra.

Häromkvällen blev vi lite oroliga att leken hade varit alltför våldsam, Simon haltade på vänster framtass och ville inte stödja på den. Till och från glömde han sig och kastade sig ändå in i lek eller upp i klätterträdet. Dagen därpå märktes ingenting av någon hälta, vi ringde veterinären och kollade men hon tyckte vi lugnt kunde stanna hemma om det inte kom tillbaka – och det har det inte gjort (peppar, peppar). 

Simon verkar också ty sig alltmer till sina nya människor, han älskar att kasta sig ner på golvet och ligga där som en mindre ryamatta. Han är fortfarande inte helt övertygad om att det är OK att bli klappad i alla lägen, men allt som oftast så får vi klia och klappa honom och då passar han på att dra igång den stora spinnmotorn. Signe har flera gånger nyfiket kommit fram för att kolla vad det är som låter när han njuter som mest.

En kompis!

På söndagskvällen släppte vi slutligen ihop dem tillsammans, de var vaksamma, visste inte riktigt hur de skulle förhålla sig till varandra och balanserade mellan bus och fight men det gick jättebra! Signe verkade mest förvånad, Simon var laddad för bus – att sitta och titta på dem medan de bekantade sig och gjorde sina första tappra försök att leka med varandra var jätteroligt. Kommunikationen dem emellan var stundtals mycket förvirrad men de löste det jättebra. De fick lite tonfisk tillsammans, Signe gjorde ett försök att ta även Simons portion men då var det han som sa ifrån och fräste – hon blev mäkta överraskad! Klätterträdet var en given succé i turerna för att lära känna varandra, spännande att klättra och se vem blir herre på täppan.

Dörr med kattfönster

På lördag morgon gjorde vi upp planer för hur de skulle kunna träffas och bekanta sig med varandra och undersöka lukter utan att slåss eller jaga varandra. Simon hade gjort sig hemmastadd i ‘sitt’ rum under natten så vi ville att han skulle kunna bekanta sig med Signe utan att lämna den lilla trygghet han hittat. Så – vi sågade ett hål nertill i vår skraltiga sovrumsdörr (ingen större förlust) och täckte det med ett tunt och finmaskigt armeringsnät. Voila! Ett kattfönster. Intresset var stort från båda håll när skapelsen avtäcktes. Signe fräste och morrade men  var inte lika ihärdig som kvällen innan. Simon var väldigt nyfiken och tog sig raskt fram för att försöka få kontakt, han åmade sig och gjorde verkligen allt för att se riktigt söt ut i sina försök att blidka Signe. Under natten verkar det som de var vakna större delen av tiden – nyfikenheten fick ta överhanden och när söndagsmorgonen kom var det glada miner på båda katter när de tittade och nosade på varandra. Framsteg….

Tveksamt

Efter fredagskvällens morrföreställning lät vi dem tillbringa natten åtskilda i olika delar av lägenheten. Lill-Stian, som vi kommit fram till ska heta Simon i fortsättningen, fick bo inne i vårt sovrum medan Signe hade resten av lägenheten för sig själv. Vi funderade på hur vi skulle få Signe att vara lite mer välkomnande, och tänkte för första gången tanken att det kanske inte skulle gå att vänja henne vid sällskap. Grannkatten på Ljusterö är hon inte vidare trevlig mot…. Simon var ganska skygg, men under natten vågade han sig upp i sängen för att undersöka oss lite närmare medan vi sov.

En ny katt flyttar in

Efter ett par besök hos Lill-Stian i jourhemmet, och besök till Kattstallet i Åkeshov där vi köpte honom så kunde vi sista fredagen i januari hämta honom efter jobbet. Hur skulle det bli? Han var lite tveksam när vi kom, han verkade förstå att det var något på gång och tog tid på sig innan han gick in i buren. På vägen hem i bilen satt han alldeles tyst och bara tittade. När vi kom hem ställde vi ner buren inne i vardagsrummet så de skulle kunna titta på varandra utan risk att de skulle börja slåss. Signe var inte det minsta imponerad av sin tilltänkta kompis, hon satte sig utanför buren och visade tydligt vad hon tyckte om detta tilltag. Morrade, fräste och reste ragg. Nykomlingen satt helt tyst inne i buren och gjorde allt för att inte råka titta på henne. Efter en stund stängde vi in Signe i ett annat rum och släppte ut honom så han skulle få se sig omkring, han tog en snabb runda och hittade till badrummet. Här fanns räddningen – in under badkaret, längst in i ett hörn! När vi släppte ut Signe nosade hon snabbt reda på var han låg och parkerade sig precis utanför badkaret, och fortsatte sedan sitt morrande och fräsande. Trevlig tjej……

En kompis, eller?

Efter en del funderande så beslutade vi att det var dags för Signe att få en kattkompis att busa med på dagarna. Vi började leta efter den optimala kompisen, någon som var lekfull, inte alltför gammal men ändå med tillräckligt mycket skinn på nosen för att inte bli alltför nervös om hon inte genast tyckte det var en bra idé att få sällskap här hemma. Eftersom vi kunde tänka oss en katt som var ung men inte kattunge, och gärna en bondkatt, så tittade vi runt på olika kattstallars hemsidor. Och till slut hittade vi den perfekta kompisen – Lill-Stian. Lill-Stian hade dessutom en blogg så vi kunde läsa om hans öden och äventyr i jourhemmet som han bott i sedan han och hans syskon hittades i höstas. När vi sedan hittade dessa bilder så föll vi alla för honom – vilken skön stil!

Signe

Coola katten Signe har bott hos oss i drygt ett år, hon kom hit när hon var tre månader gammal. En jättefin tjej som ibland verkar tro att hon är en hund, hon apporterar glatt och villigt leksaker och annat bärbart som tex strumpor. Dessutom är hon alltid väldigt intresserad av xde hundar hon möter när hon får springa ute på Ljusterö, hon verkar inte riktigt ha fattat att de gärna äter sån’a som henne till frukost. På veckorna är hon innekatt, och på helger utekatt – eller rättare sagt hon har möjlighet att vara ute. Kallt om tassarna är ingen hit, och dessutom är det alltid roligast att ha sällskap så var och hur länge hon är ute beror till stor del på hur hennes människor behagar röra sig.