Signe och Simon har verkligen blivit kompisar, de leker och busar. Ibland blir det lite hårda tag, men det verkar fortfarande handla om lek. De fräser inte och när de släpper taget så är det ingen av dem som springer iväg utan de håller sig fortfarande nära varandra.
Häromkvällen blev vi lite oroliga att leken hade varit alltför våldsam, Simon haltade på vänster framtass och ville inte stödja på den. Till och från glömde han sig och kastade sig ändå in i lek eller upp i klätterträdet. Dagen därpå märktes ingenting av någon hälta, vi ringde veterinären och kollade men hon tyckte vi lugnt kunde stanna hemma om det inte kom tillbaka – och det har det inte gjort (peppar, peppar).
Simon verkar också ty sig alltmer till sina nya människor, han älskar att kasta sig ner på golvet och ligga där som en mindre ryamatta. Han är fortfarande inte helt övertygad om att det är OK att bli klappad i alla lägen, men allt som oftast så får vi klia och klappa honom och då passar han på att dra igång den stora spinnmotorn. Signe har flera gånger nyfiket kommit fram för att kolla vad det är som låter när han njuter som mest.
På söndagskvällen släppte vi slutligen ihop dem tillsammans, de var vaksamma, visste inte riktigt hur de skulle förhålla sig till varandra och balanserade mellan bus och fight men det gick jättebra! Signe verkade mest förvånad, Simon var laddad för bus – att sitta och titta på dem medan de bekantade sig och gjorde sina första tappra försök att leka med varandra var jätteroligt. Kommunikationen dem emellan var stundtals mycket förvirrad men de löste det jättebra. De fick lite tonfisk tillsammans, Signe gjorde ett försök att ta även Simons portion men då var det han som sa ifrån och fräste – hon blev mäkta överraskad! Klätterträdet var en given succé i turerna för att lära känna varandra, spännande att klättra och se vem blir herre på täppan.
i ‘sitt’ rum under natten så vi ville att han skulle kunna bekanta sig med Signe utan att lämna den lilla trygghet han hittat. Så – vi sågade ett hål nertill i vår skraltiga sovrumsdörr (ingen större förlust) och täckte det med ett tunt och finmaskigt armeringsnät. Voila! Ett kattfönster. Intresset var stort från båda håll när skapelsen avtäcktes. Signe fräste och morrade men var inte lika ihärdig som kvällen innan. Simon var väldigt nyfiken och tog sig raskt fram för att försöka få kontakt, han åmade sig och gjorde verkligen allt för att se riktigt söt ut i sina försök att blidka Signe. Under natten verkar det som de var vakna större delen av tiden – nyfikenheten fick ta överhanden och när söndagsmorgonen kom var det glada miner på båda katter när de tittade och nosade på varandra. Framsteg….
Efter en del funderande så beslutade vi att det var dags för Signe att få en kattkompis att busa med på dagarna. Vi började leta efter den optimala kompisen, någon som var lekfull, inte alltför gammal men ändå med tillräckligt mycket skinn på nosen för att inte bli alltför nervös om hon inte genast tyckte det var en bra idé att få sällskap här hemma. Eftersom vi kunde tänka oss en katt som var ung men inte kattunge, och gärna en bondkatt, så tittade vi runt på olika kattstallars hemsidor. Och till slut hittade vi den perfekta kompisen – Lill-Stian. Lill-Stian hade dessutom en 
är en hund, hon apporterar glatt och villigt leksaker och annat bärbart som tex strumpor. Dessutom är hon alltid väldigt intresserad av xde hundar hon möter när hon får springa ute på Ljusterö, hon verkar inte riktigt ha fattat att de gärna äter sån’a som henne till frukost. På veckorna är hon innekatt, och på helger utekatt – eller rättare sagt hon har möjlighet att vara ute. Kallt om tassarna är ingen hit, och dessutom är det alltid roligast att ha sällskap så var och hur länge hon är ute beror till stor del på hur hennes människor behagar röra sig.
Signe och Simon 